Mitt Nu - en del av www.jennies.nu

Just nu är jag fastkedjad vid min egen sorg och smärta och kommer inte loss.
Därav min tystnad. Det finns helt enkelt inga ord kvar.

I går fick jag svaret på röntgen av huvudet och just nu ser det ut precis som för 4 år sedan, alltså har cystan inte ökat i storlek och ingen operation är aktuell just nu.... jippi.... =)

I övrigt är jag otroligt förkyld och ligger här hemma och tittar på film, känns otroligt tråkigt av nån anledning. Men men... jag får försöka slappna av lite.

Idag har jag varit i Västervik på magnetkamera undersökningen av huvudet, för att se om min cysta vuxit och om de måste operera igen.
Jag brukar klara de där undersökningarna väldigt bra, både det höga ljudet och att ligga i tunneln har funkat perfekt. Men idag fick jag lite panik, men jag ville inte avbryta... så jag låg där och försökta ta djupa andetag och det bara rann svett om mig.
Undersökningen tog bara 35 minuter idag, så jag borde klarat det tycker jag. Jag vet inte vad som hände med mig.

Nåja, nu är det gjort och det är bara att vänta på svaret.

Hela jag är i ett off-läge. Ingenting blir gjort direkt. Men tänkte ge evetuella läsare en liten uppdatering.

Livet med tabletterna fortsätter, det är cellgifter, ångestdämpande, och massa piller som jag knappt vet vad de är till för. Mina psyk-piller behöver jag verkligen men alla cellgifter och sån skit som inte ens hjälper och som jag proppat i mig i flera månader nu, ska man verkligen behöva käka dom i evigheter? Jag är så trött på alla piller.

Jag mår väldigt dåligt. Jag antar att alla tankar gör att jag mår ännu sämre med. Jag är konstant trött, lever som en zombie och är i stort behov av hjälp stora delar av dagen.

I slutet av månaden ska jag åka till Västervik (typ 13 mil) för att göra en ny MR-röntgen av mitt huvud och kolla cystan. Det är 4 år sedan jag kollade sist och jag är orolig att det ska behöva bli operation denna gång. Jag vet inte om jag klarar av att överleva en sådan operation till. Jag tror inte jag har styrkan till det. Jag är helt enkelt rädd.

Sedan är en remiss på väg till medecinkliniken för att jag ska bli bedömd där angående den höga sänkan som jag lever med, och så verkar det som de ska kolla benmärg och sånt. Har inte fått någon tid dit ännu, men det lär säkert dröja.

Idag har jag träffat min läkare på psyk och hon är en ängel som verkligen kämpar för min skull och ser till attd et händer saker. Dessutom har jag en superbra samtalskontakt som hjälper mig mycket. Alltid något positivt mitt i allt.

Så all min energi går till att kämpa och orka fortsätta leva och klara av sjukhusbesök osv... Jag orkar helt enkelt inte med allt på internet nu. Jag har valt ut vissa sidor och saker som jag försöker besöka, men har helt enkelt fått ta paus från lite.

För övrigt är det mindre än en månad kvar till flytten och jag har inte orkat packa nåt ännu...

Har det fortfarande jobbigt här. Jag känner mig inte det minsta social och är mest irriterad tycker jag.
Bloggvänner, jag kommer och kollar hos er när jag orkar.

Känner mig fortfarande väldigt borta och irriterad, det kryper i i hela kroppen och jag är allmänt orolig helt enkelt. Har pratat med psyk idag och troligen beror det på den medecin jag slutat med, som fortfarande finns kvar i kroppen.

En liten uppdatering innan jag ska försöka sova.

Idag har det varit tungt och jag har haft svårt att hänga med i samtal och förstå vad folk pratar om, det är som om huvudet inte orkar med. Detta har gjort mig lite småirriterad vilket har gått ut över fel personer.

Jag vet inte om jag känner av min nya tablett ännu... jag känner mig enbart skum och konstig i både huvud och kropp, men det kunde ju ta några veckor innan det märktes.

Nertrappningen är nu över och idag började jag med mina nya tabletter. Känner mig fortfarande väldigt skakig och darrig, men kämpar på.
Idag har jag varit ute och ätit med familjen, blev en skaldjurssallad som var otroligt god. Sen har jag mest tagit det lugnt.

Abstinensen sitter i och det kryper i hela kroppen. Känns som om jag ska bli helt galen emellanåt. Men det fungerar trots allt.

Idag hade jag samtal på psyk vilket alltid skänker lite styrka att orka fortsätta, sen var jag ute i stugan i några timmar.

Planer för kvällen blir att fylla i dosetten och slappa. Och att kämpa, så klart ;-)

Jag skulle bara vilja försvinna och slippa känna någonting. Just nu känner jag en jäkla abstinens och smärta, dessutom har jag lagt en grym press på mig själv över lite privata saker som jag vill få ordning på. Och jag känner att jag inte orkar med mer.

Kan man få försvinna för en stund?

Nu hoppas jag på en hel natts sömn och imorgon är det besök på psyk igen.

Abstinensen blir värre och värre, antagligen för att jag är helt utan anti-depp nu fram till tisdag då jag får börja med min nya.
Idag har jag haft otroligt mycket krypningar i benen och har fått sitta och slå på dom med händerna för att dämpa värken lite. Sedan kom mamma på en smart idé och jag satt därefter med fötterna i iskallt vatten under stora delar av dagen, det dämpade en hel del.

Usch usch usch... nu är det jobbigt. Känner mig helt slut. Idag har jag mest sovit i och för sig, jag orkar inte mycket annat och är glad så länge jag får sova och slipper vara vaken hela tiden.

Idag är jag illamående, skakig och yr som tusan, känner rätt mycket panik nu ikväll och känner mig väldigt nere och ledsen.

Hade tänkt att kolla på tv, men mitt programkort till boxer låste sig, eller nåt sånt. Så det går inte så bra. Typiskt. Har malat dom, hoppas de svarar via mail för jag orkar inte prata i tele ikväll.

Jag funderar fortfarande mycket kring boklistan och tar gärna emot åsikter fortfarande.

Känner mig illamående , skakig och snurrig... antar att det är abstinensen som försöker ta grepp över mig nu. Men jag ska klara det!!!

Idag vaknade jag och var grymt illamående. Vet inte om det bara är så eller om det beror på minskningen av tabletterna. Kroppen kanske redan reagerar?
Jag var på samtal på psyk idag och då sa jag att jag är rädd för nertrappningen, men som jag sa, denna gången har jag ju stöd till skillnad från andra gånger. Så jag måste ju överelva om jag klarat det själv innan.

Idag är det sådär otroligt jobbigt igen både psykiskt och fysiskt. Allt värker.
Hade mardrömmar i natt igen om att min reumatolog stod och skrattade åt mig och min smärta.

Imorgon ska jag dock träffa bra folk på sjukhuset, jag har tid hos min nya läkare på psyk och ska nog träffa min samtalskontakt där med, båda är supergulliga och förstående. Men imorgon ska jag väl troligen börja byta ut min nuvarande antidepp till en ny. Ja man får se. Ska bli skönt att få gå dit bara.

Usch, idag är det jobbigt. Sådär extra jobbigt alltså. Men jag har klarat av en promenad under dagen. Men nu vill jag bara gömma mig. Orkar inget annat...

Jag önskar så att jag skulle kunna gå och jobba imorgon som så många andra gör. Jag tror inte folk kan förstå hur otroligt mycket jag längtar efter att orka vara så bra att jag kan det. Jag blir lite avis på alla människor som jobbar/pluggar. Medan jag själv kan få kommentarer att "det är väl skönt med semester året om".
Men en gång för alla, vi som är sjukskrivna har inte semester. Vi sliter till 110% varje dag för att överleva. Ja nu vet ju inte jag om det är så för alla, men majoriteten skulle jag tro.

Och tänk om man kunde bli fri från alla piller, men samtidigt vet jag att jag behöver många av dom för att fungera så mycket som jag trots allt gör idag. Nu i slutet av månaden blir det byte av anti-depp och det brukar allti vara jobbigt under nedtrappningen. Men jag börjar ju bli van.

Usch idag är det sådär riktigt... bläää. En jobbig dag med ångest, värk och depression. Dessutom har mycket känslor och minnen från operationstiden börjar komma fram igen. Värst just nu är känslan av ensamhet under den tiden, jag kan inte riktigt komma ifrån det. Den där känslan av att vara totalt sviken av sådana personer du aldrig trott du skulle bli det.
Men det är ju som dom säger, just i sådana stunder lär man ju sig vilka som är vänner och vilka som inte är det. Alltid kommer det nmåt positivt ur smärtan.

Jag är väldigt rädd att cystan växer i och med att jag börjar känna mig sämre igen. Jag vågar inte be om en ny röntgen för då kanske jag måste opereras igen och jag vill verkligen inte det. Men blir det värre så måste jag ju...

Besöket hos reumatologen idag var riktigt jobbigt och jag mådde skit efteråt och gör fortfarande. Han är så grymt arrogant och elak och det enda man vill när man varit där är att dö.
Allt jag gör är liksom fel. Dietister ska man inte lyssna på... han älskar ju att prata om min vikt och vad jag ska äta. Dietister har alltid fel nämligen, man går inte ner i vikt om man äter enligt deras råd (det jag gått ner hittills var väl inte tillräckligt). Så man ska inte äta enligt tallriksmodellen som jag nu äntligen lärt mig göra.... suck!!!
Han visade provsvaren och sänkan är fortfarande förhöjd liksom några andra världen. Jag svarar inte på medecinen han ger och om jag inte börjar göra det under det kommande året får jag inte fortsätta där.

Han säger att min smärta är psykogen eller liknande. Jag vet inte vad jag ska göra....

Men han ökade på min ena tablett och jag måste fortsätta med alla dessa blodprover... känns meningslöst att stoppa i sig alla piller jag får från honom om det nu är meningslöst. Men ska få börja trappa ner kortisonet i varje fall.

Jag frågade om han kunde hjälpa till så jag fick mer rehablilitering, men det var inte hans område (till skillnad från diteten då?). Han sa att jag skulle köpa gymkort och då höll jag på att dö. Han fattar ju inte nånting. Han fattar inte hur jag kämpar.
Dessutom kunde alla hans reuma-patienter gå i trappor... vilket jag har stora svårigheter med. Men alla andra kan tydligen.... utom jag. Vad är det för fel på mig?

Jag skulle så gärna vilja gå långa promenader, träna, jobba, skaffa utbildning. jag vill inte må så här ju. Tror dom att man vill det? Tror dom verkligen att man inte kämpar? Jag vill så himla mycket...

Jag ska försöka få en remiss till smärtenheten via vårdcentralen i varje fall, mer vet jag inte hur jag ska göra nu. Eller jag ska självklart prata med min dietist om matråden och det och höra hennes åsikt. Och så ska jag prata med mina kontakter på psyk när de är tillbaka från semestern. Det är väl det jag får sikta in mig på nu.

Jag hoppas bara att jag orkar kämpa vidare och inte ge upp...