Tänk om...
Men en gång för alla, vi som är sjukskrivna har inte semester. Vi sliter till 110% varje dag för att överleva. Ja nu vet ju inte jag om det är så för alla, men majoriteten skulle jag tro.
Och tänk om man kunde bli fri från alla piller, men samtidigt vet jag att jag behöver många av dom för att fungera så mycket som jag trots allt gör idag. Nu i slutet av månaden blir det byte av anti-depp och det brukar allti vara jobbigt under nedtrappningen. Men jag börjar ju bli van.
Hejhej. hittade hit via en annan blogg. Hoppas det är okej att jag stannade till och läste lite och också lämnar en kommentar efter mig.
//Maria
"det är väl skönt med semester året om"
Jag blir så ruskigt irriterad på att läsa om att folk faktiskt kläcker ur sig såna kommentarer. Hur är de funtade egentligen? Jag skulle lätt byta med en som funkar hur okej som helst och som har ett jobb att gå till varje dag och som klarar av att jobba. Att klara av att jobba heltid, fungera till 100 % och slippa mediciner, ångest, oro, paranoia etc är det jag önskar högst av allt.
De som tror att det är roligt att vara sjukskriven tror helt fel. Suck för dom. Du ... ge de som säger så till dig en verbal uppläxning nästa gång. :-)
Du .. det är ditt fel att jag har tomt på mitt konto idag. :-) Fniss. Skojar lite. Jag var in här igår och läste och såg reklam här att Le Redaute eller hur det nu stavas har sommarrea. Har aldrig beställt kläder därifrån men nu när jag lyckats gå ner 10 kilo så kände jag för att unna mig lite så det bidde en nice beställning igår. :-) Hade du inte haft reklamen så hade jag nog aldrig varit medveten om deras kläder eller deras sommarrrea. Jag brukar inte gilla att köpa kläder ... nu kändes det uppfriskande. Vi ska nämligen till Turkiet i augusti
Hoppas du får en bra vecka Jennie. Kramizar från nina
Jag hatar när folk frågar mig vad jag gör nu för tiden. Har en jobbig granne som ofta frågar om jag fått nåt jobb än. När jag träffade honom nu i början av sommaren så frågade han samma sak igen. Jag sa att jag inte hade något jobb (jag vill ju inte öppna mig och berätta hela sanningen för vem som helst) då fick jag kommentaren: "Du vill inte jobba eller?" Folk tror att man inte vill jobba bara för att man inte gör det, irriterande. Och jag skäms nästan för att gång på gång behöva säga "Nej jag gör fortfarande inget" Jag har försäkringskassan också och av dom får man ingen hjälp att komma frammåt överhuvudtaget. Blev så trött på att gå hemma och försäkringskassan som inte vill hjälpa mig frammåt så nu ska jag plugga matte B och biologi i höst. Men helst skulle jag vilja skaffa mig lite arbetslivserfarenheter i form avpraktikplatser och sånt. Men dom bryr sig lixom inte, hur ska man då kunna bli av med dom och bli självständig??
Jag blir like ställd varje gång när någon frågar mig vad jag gör nuförtiden. Det sätter rent av skräck i mig. Vill inte träffa människor för jag vet att jag inte är "värdig" att vara bland dem som fungerar, jobbar och studerar. I alla fall är det så jag känner. Fast jag vet ju så väl att jag inte rår för det. Precis som så många andra.
